I ett tidigare inlägg beskriver jag ett skifte i vår syn på tiden och det förflutna, sammanhängande med upplysningen och dess upphöjande av det mänskliga förnuftet framför naturen och det gudomliga. Det var ett skifte från en relationell kontinuitet, där det förflutna snarast utgjorde ett slags kollektivt, levande minne, till en förståelse av det förflutna som historia, nedtecknad, sorterad och särskild från nuet och framtiden. Framåtskridandet blev tidens viktigaste karaktärsdrag, progressionen den mänskliga historiens. Med den nya historieskrivningen följde alltså en distansering till det som kommit före. I stället för att utgöra en del av en värld i levande kontinuitet skulle det förflutna struktureras och arkiveras.

I form av ett nytt paradigm för människans uppfattning om tiden och det förflutna utgjorde den nya historieskrivningen också ett fundamentalt existentiellt skifte. Förbunden med nya vetenskapsideal och stora förändringar i samhället – industrialisering, en begynnande urbanisering – påverkade och fortsätter det påverka hur vi lever i världen, vår uppfattning om vår plats i tid och existens liksom vår upplevelse av sammanhang (eller brist på sammanhang). På ett konkret sätt påverkar det hur vi betraktar och hanterar det förflutna och förlevande generationers kunskap och färdigheter.

Innan skiftet hade människor levt mitt i det ärvda, i en oavbruten följd till de som kom före. Tidens gång i form av tingens och det levandes oundvikliga förgängelse hade varit en naturlig del av människors liv. Man levde i spåren av det som varit och byggde vidare på arvet och minnet som något gemensamt, verksamt och delat.

Det moderna förhållningssättet till det förflutna handlar visserligen inte om att förneka eller förinta spåren av det förflutna. Tvärtom har det väldigt mycket med just bevarande att göra. Men det är en konserverande form av bevarande, en som bryter mellan det förflutna och nuet och fixerar det förra i historieböcker eller museimontrar. Vi vandrar inte längre mitt i arvet som något vi är en del av och bygger vidare på; linjen är bruten, vi har gått vidare, på en konstant resa framåt och uppåt (föreställer vi oss). Det förflutna har blivit ett dött språk. Med andra ord är den moderna historieskrivningen ett paradigm som distanserar oss, som människor och som samhälle, från de och det som kom före. Vi bevarar och möter det som museiföremål, som ett urval av berättelser, talar om det som kulturarv, men möter och utforskar det mer sällan som vårt levande arv.

Som med alla omfattande världsbilder och tankesystem ter sig den moderna historieuppfattningen lätt naturgiven. Just därför kan det vara angeläget att försöka hålla den en bit ifrån sig och vrida och vända vrida lite på den. Inte för att den nödvändigtvis är fel, men för att vi ska kunna reflektera medvetet och aktivt kring våra antaganden och förhållningssätt: vad vi tar för givet i vår syn på tiden, det förflutna och oss själva och vad det gör med vårt sätt att leva och vara i världen. Vi befinner oss på många sätt i en destruktiv era av mänsklig utveckling, och kanske kan vår uppfattning om tiden som linjär progression säga någonting om hur vi hamnade här (en tanke som jag berör i mitt tidigare inlägg och även kommer att utveckla vidare i ett senare).

Men hur håller man något ifrån sig som man befinner sig mitt i? Hur tar man ett steg bort från ett existentiellt grundantagande? Kan bilden av den relationella kontinuiteten, bilden av det förflutna som ett kollektivt och levande minne, bidra med något i sådana reflektioner?

Här handlar det alltså inte om att försöka resa tillbaka i tiden eller återuppliva något för länge sedan förgånget. Vår värld har förändrats på genomgripande sätt under de senaste tvåhundra åren och med den våra egna förståelsehorisonter och de underliggande antaganden som formar dem. Men antaganden kan utmanas och förståelsehorisonter utvidgas. Och det är här jag tror att vi kan karva fram den rymd, det mellanrum som behövs genom mötet med kulturarvet som en reflektion av en annan tidsuppfattning, ett annat sätt att vara i tiden och rummet. Till att börja med bara genom att vidkänna att ett annat sätt har funnits och på så vis destabilisera det som för oss kan te sig så givet.

Jag vill föreslå att vi genom att engagera oss själva i kulturarvet kan få syn på punkter där den rådande förståelsen av tiden och det förflutna formar oss, ta ett steg tillbaka och skapa rum för att också tänka annat och vidare. Med att engagera oss själva i arvet menar jag att möta det som en angelägenhet, vår angelägenhet, och ta det till oss inte som en samling redogörelser av något passerat som inte riktigt angår oss längre utan som någonting levande och verksamt, något som ännu talar till oss, här och nu. Något att reflektera över och med, något att beakta, något att ta på allvar. Med andra ord: att aktivt föra med oss själva och våra föreställningar, antaganden, världsbilder, livshållningar och existentiella perspektiv in i detta möte. Vad gör det med vår relation till det förflutna om vi låter det förvåna oss, låter det utmana oss, låter det vidga oss, kanske förändra oss? Vad innebär det för vår förståelse av tiden att det som var rör vid oss idag och gör något med oss och vår värld? Själva erfarenheten kan öppna upp en vidare ödmjukhet inför att våra antaganden kan utmanas, inför att saker vi tar för givet kanske inte är så givna. Och inom ett modernt progressionsparadigm är det en högst radikal tanke: att det förflutna kan hålla upp en spegel för oss att få syn på oss själva i.