Skogens historia och människans historia är tätt sammantvinnade. Och vår historia står att avläsa i skogen, som ett särskilt skriftspråk som vi kan lära oss att tyda. Ristningar, hamlingar, sovhol, ljusträd, getgranar, allting berättar om mänsklig aktivitet och liv, om den historiska, nära relationen mellan natur och människa.

I dag är den relationen på många sätt bruten, av oss. Och vi är ovarsamma med de historiebärande tecknen. Vårdslöst skogsbruk, okunskap och ointresse raderar ut tecken i träd, buskar och mark, tecken på fäbodbruk och betesskick, tecken på skogskulturer och forntida människors seder. Tecken på den mångfaldiga roll som skogen haft för människan fram till helt nyligen, och på den gamla kunskapen om hur skog och jord bara kan fortsätta ge om den också får tillbaka.

I skogen finns skogsskrift som berättar om hundratals, ibland tusentals år av mänsklig historia. På ett ögonblick kan den suddas ut. Samtidigt är det något evigt över dessa spår, så djupt rotade i landskapet som de är. Man tänker: vad kommer att finnas kvar av oss, vi som lever idag? Hur kommer våra spår att se ut? I dag förenas inte våra händer och kroppar och liv med skogen, med marken, med landskapet i en långsamt verkande, symbiotisk relation. Skogar blir råvaror, konsumtionsvaror, planteringar för produktion. Rötterna får inte längre sträcka sig bakåt genom hundratals år. Något djupt grundläggande är trasigt.

Det handlar om ovärderliga värden. Biologisk mångfald – som människans historiska bruk av skogen faktiskt har bidragit till –, livsviktiga habitat, unika miljötyper. Men också på ett mänskligt och högst existentiellt plan. Det är vår historia och livsmiljö vi blir bestulna på eller ovarsamt skövlar bort. Spår av vårt förflutna, spår av en kontinuitet som under tusentals år har verkat meningsgivande för generation efter generation av människor. Gamla kontinuitetsskogar och skogsbetesmarker där djuren i forna tider gick på bete blir allt färre. Spår och lämningar av mänsklig aktivitet raderas ut. Något oersättligt är på väg att gå förlorat – den värld vi kände, den värld vi är av.

Jag vet inte, men mina tankar går så här: vi behöver känna skogen. Gå ut och läsa den, med ögon, händer, fötter, doftsinne. Söka oss till de skogsmiljöer som ännu bär spår och vårda de skogar som vi har nära. Vi behöver utforska mångfalden i möjliga förhållningssätt till skogen, och göra skogen till vår angelägenhet. Skogsbruk är inte synonymt med förstörelse, behöver inte vara det. Och genom att läsa skogen och dess skrift tror jag att vi kan återlära oss något om vad den här världen behöver av oss.