Annandag jul är Sankt Staffans dag. I det gamla svenska allmogesamhället firades dagen med vilda hästkappritter och upptåg, och sedermera med Staffansgång, då pojkar och unga män vandrade kring och sjöng lokala varianter av Staffansvisan – en tradition som idag har införlivats i vårt Luciafirande. Men vem var egentligen Staffan stalledräng, han som vattnar sina fem hästar under den gnistrande vinterhimlen i så många nordiska julvisor?

I nordisk och brittisk legend var Staffan kung Herodes stalledräng, den första att vittna för konungen om stjärnans under och Jesu födelse. För detta led han martyrdöden. Mycket talar för att denne Staffan anspelar på den heliga Stefanus, den första kristna martyren (död kring år 35 e. Kr) och hästarnas och stalldrängarnas skyddshelgon, vars dag infaller dagen efter Jesus födelsedag. Men så finns också Sankt Staffan, Hälsinglands apostel, ihågkommen för att ha haft särskilt god hand med hästar. På vissa håll har firandet av denne apostel också knutits samman med Staffansvisor och Staffansgång. Redan i förkristen tid hade hästen dessutom en central, till och med helig plats i nordisk tradition, och särskilt viktigt var det att förpläga sina hästar väl under vintern och kring vintersolståndet.

I den nordiska Staffanstraditionen blandas inslag från bibliska, nordiska och anglosaxiska legender, kristna symboler, hedniska traditioner, nordeuropeiska hästkulter, sjungande djäknar, vilda annandagsritter och allmogens trettondagsspel. Man kan säga att den nordiska Staffan har genomfört en lång resa, från en tidigkristet helgon som i möte med en fornnordisk vördnad av hästen iklätts nordisk allmogeskepnad för att tilltala nordborna, men som med tiden alltmer kommit att förlora sitt heliga ursprung och nu för de flesta bevaras som en enkel bonddräng som måste upp och sköta hästarna i den stjärnklara vintermorgonen. Ofta representerad av de vitklädda stjärngossarna, som ursprungligen hörde hemma i kyrkospel och folkliga julspel under tiden efter jul.

Starkast talar gestalten Staffan förmodligen till oss om vi förstår honom som allt detta på samma gång – en gestalt som uppstått och blivit till i mötet mellan hedniskt och kristet, mellan vilt och fromt, mellan nordiskt och bibliskt, mellan folkligt och kyrkligt. Staffanstraditionen berättar om allmogens tro och egen slags kristendom, om julens nordiska historia och om vad som betydde något för människor förr. I legenden och visorna väcks allting till liv: den beckmörka, gnistrande vintermorgonen, drängens hårda arbete, omsorgen om djuren, men också festen, glädjen, fröjden.

Så lyder omkvädet i en av de svenska Staffansvisorna:

Stjärnorna de tindra så klara.
Gossar, låt oss lustiga vara,
och i år båd’ stor och små,
en fröjdefull jultid få!