”När ofrid och hat uppfylla jorden, måste också de döda tingen mycket lida. Då blir vågen vild och rovlysten som en rövare, då blir åkern karg som en girig. Men ve den, för vars skull skogen suckar och bergen gråta!”

— Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga (1891)

När hösten närmar sig är det alltid en bok som åker fram ur min bokhylla: Selma Lagerlöfs vindlande verk Gösta Berlings saga. För tretton år sedan, på hösten, skrev jag min kandidatuppsats i litteraturvetenskap om just detta verk. Uppsatsen handlade om den besjälade naturen som motiv och kraft – om relationen mellan naturen och människorna, mellan den nya religionen och den gamla folktron och om naturen som en egen kraft som reagerar på människornas gärningar och illgärningar. Jag skrev min uppsats medan elden knastrade i den öppna spisen och tittade bara upp från mina böcker och papper för att blicka ut över sjön och skogarna när hösten skiftade till rött och guld.

Naturens roll som aktör i Gösta Berlings saga är central och drabbande. Berättaren i kapitlet ”Torkan” förklarar hur den som vill se ”tingens sammanhang” bör lämna städerna för skogen, för där kommer hon att se att naturen svarar an till människorna och deras handlingar. Det är därför som naturen under det år som romanens kavaljerer så ansvarslöst och tanklöst regerar är orolig, oregerlig och farlig och dess mystiska väsen, skogsfrun, sjörået, näcken och tomten svåra mot människorna. Naturen är i uppror och gör uppror; så som oron sprider sig bland människorna drar den stora vårfloden fram och förstör människoboningar och gårdar. Efter den kommer torkan som gör lika mycket skada, denna gång som ett svar på den snåla Brobyprästens girighet och obarmhärtighet. Först när prästen gör bot inför folket börjar regnet åter falla.

Inför vår tids klimat- och miljöhot får naturens och naturkrafternas roll i Gösta Berlings saga en extra dimension. I romanen är hotet ett omedelbart svar på människornas oro och överdrifter: vårfloden förstör, torkan hotar med svält och nödår. Även vi ser hur människors gärningar och val leder till konsekvenser i naturen och klimatet, men vi vet också att det är ett hot mot själva vår värld vi har skapat. Kan berättelserna i Gösta Berlings saga ha något att säga oss när vi behöver göra bot?

Tanken att naturen hämnas på människan för hennes exploatering och förstörelse riskerar att slå fel och blir sällan konstruktiv. Det är ju ofta just de människor som har minst skuld till förstörelsen som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Konsekvenserna på klimat och miljö är inte emotionella, de stiger ur en naturlig följd av orsak och verkan. Hämndtanken bör på sin höjd förstås som fabeln, som ett sätt att likna och begripliggöra. Men i Gösta Berlings saga är inte skeendena i naturen en hämnd utan ett gensvar, en reaktion, en smitta som sprider sig från människorna till skog, älv och väsen och stör deras ro, stör deras ordning. Här är alltså inte människan en självklar representant för ordning och kontroll i relation till naturen. Tvärtom kan människors handlingar och levnadssätt vara det som bringar kaos över världen. Och kanske finner vi just däri något som vi, som mänsklighet, är i det allra största behov av, det vill säga, sätt att tänka – berättelser, metaforer, livsåskådningar, livsperspektiv – som utmanar och motsäger den klassiska uppdelningen mellan natur och kultur, kaos och ordning, känslor och rationalitet samt idén om att människan representerar det senare i en oförenlig och hierarkisk separation. För visst har naturen en ordning, en vacker, logisk och nödvändig ordning. Det är vi människor som stör och förstör den, precis som när naturen drabbas av människornas oro i Gösta Berlings saga.

”Inte är skrankan mellan dem och oss så stor, som människor tro” skriver Lagerlöf om tingen och människorna. Det är en tanke som vi behöver ta med oss, liksom den efterföljande insikten om att vi alla är förbundna. Vi lever i, av och med en natur som svarar oss och som vi behöver svara an till. Så länge vi inte erkänner och omfamnar det kommer vi att störa ordningen, störa de känsliga systemen, bringa vårfloder över våra gårdar. Men sensmoralen är ju också den, att det går att göra bot. Ett annat sätt att leva och relatera till världen är möjligt.