Den kalla novemberluften smyger inpå de grånade timmerknutarna. Någonstans står en dörr och slår, ett knarrande ljud från det gamla fähuset till. Skymningsmörkret sänker sig över gården, och det kommer inte att skingras helt på denna sida om vintersolståndet. Där, i skuggorna vid det låga stallet, syns en rörelse. Den försvinner lika hastigt som den skymtade förbi. Men de knarrande slagen har upphört. Gårdens rådare tål inget slarv med uthusens dörrar.

Inom den nordiska folktron berättas det ibland att hustomten, gårdens skyddsväsen eller rådare, ursprungligen var den bonde som en gång grundade gården. En förfaders ande som dröjer kvar för att kunna övervaka allt det som händer på gården; försäkra lycka och goda skördar, skydda djur och människor, men också bestraffa den som skadar ett djur eller riskerar gårdens välgång. Ibland är hustomten det väsen som bebodde platsen innan gården byggdes och som stannade kvar på sin boningsplats efter att människorna kom dit, och ibland ett naturväsen som har lämnat skogen och valt ut gården som sitt nya hem.

Hustomten är en hamnskiftare, en ande som oftast – och mest känt – antar formen av en liten, gråklädd gubbe med luva och skägg. Men det berättas också om hustomtar som framträder som gamla gummor eller unga flickor, liksom rådare som kan skifta till djurhamn och framträda som en getabock, en bagge eller något annat djur. Långt tillbaka finns också antydningar av gårdsrådaren som ett kollektiv snarare än en ensam gestalt. Även om folktrons gårdsrådare är aktiv året runt så är det just denna tid, från senhösten till vintersolståndet, som särskilt förbinds till honom.

Föreställningen om hustomten är en av de äldsta och mest långlivade i nordisk folktro och föreställningsvärld. Tron på gårdsrådare och skyddsväsen går tillbaka till fornnordisk tid och spelade en betydelsefull roll i det gamla bondesamhället, återspeglad i seder och ritualer som har överlevt in i vår tid, trots ihärdiga försök att kväsa dem. För allmogen var hustomten förbunden med föreställningar om gårdens och släktens kontinuitet liksom med den cykliska tiden som gjorde det nödvändigt att ge tillbaka till det som ger. Hustomten var dessutom ett strängt väsen och som med alla hämnande varelser var det viktigt att hålla sig väl med honom. I egenskap av sedelärande figur uppmanade han till ansvarstagande, arbetsvillighet och välvilja gentemot gårdens djur.

Vad har då gjort det möjligt för denna föreställning att bestå, om än i skiftande form, under över tusen år och genom oerhörda samhällsförändringar? Hur har hustomten överlevt idoga försök att utplåna nordbornas skrock och hedniska tro? Är det kanske just tack vare gårdsrådarens skiftande gestalt, föreställningens förmåga att förändras, anpassas och finna nya stöd i den rådande tiden? Eller handlar det om att hustomten förkroppsligar tidlösa värden som vi vill hålla fast vid – redighet, rättskaffenhet, rättvisa och värnande av de som inte kan försvara sig själva? Kanske bottnar det i ett pragmatiskt stråk i den nordiska folksjälen – hustomten och gårdsrådaren som föreställningar talar ju inte om något översinnligt, abstrakt och ogripbart utan om livet här och nu, om bondelivets praktiska göromål, släktledens gång, förutsättningarna för livet på jorden. Relevant både på ett omedelbart, konkret plan och i det existentiella sammanhang människan har funnit sig i.
                     
Men kanske är det också så att föreställningen bär på ett säreget slags mystik som talar till oss genom det vi kallar tiden. När året är som mörkast och går mot sitt eget slut sluter också vi oss kring det som är nära, och tanken på någon som vakar över folk och fä är trösterik och trygg. Samtidigt finns det också något i hustomtens gåtfullhet som vi ännu tycks söka och behöva – här finns något annat än det bekanta, något som dröjer i dunklet utanför vår upplysta värld. Hustomtens gestalt sätter in en kil i vår linjära, ständigt framrusande tid och bjuder in oss i ett annat sätt att vara. Om så bara för en kväll. Om så bara i den lilla handlingen att ställa ut ett fat gröt under den gnistrande stjärnhimlen för att människor har gjort så i hundratals och åter hundratals år.