Ofta utgör våra skildringar av det gamla bondesamhällets seder, traditioner, fester, bruk och folktro enbart enskilda fragment av ett samhälle och en värld som sedan länge är borta. Men för att riktigt begripliggöra traditionerna, skicken och berättelserna behöver vi också förstå de sammanhang som de uppstod och hörde hemma i – vad det var för värld som dåtidens människor levde i.

De gamla sederna, bruken och föreställningarna växte fram i en värld som såg mycket annorlunda ut mot vår. Inte bara till det yttre, utan också på djupt existentiella plan: sättet som livet och samhället ordnades på korresponderade med en förståelse av vad det var att vara människa, med människors förståelse av sig själva som existenser i världen.

I ett tidigare inlägg skriver jag om den gamla förståelsen av det förflutna som ett slags kollektivt minne som gjorde att människor levde i kontinuitet med det som var. Sedan kom brottet, där det förflutna blev Historia och nutiden och framtiden började förstås som något annat och mer än det som varit. På ett liknande och sammanhängande sätt förändrades människans livsvärld när enskilda delar av ett gammalt sammanhang och kontinuitet började brytas loss och definieras i första hand som individuella subjekt.

Idag tar vi ofta idén att varje människa är en enhetlig, självständig individ och att denna individ är varje människas främsta projekt för given. Egentligen är det en ganska ny tanke, framför allt sammanhörande med moderniteten samt industrialiseringen och urbaniseringen av vårt samhälle. Förr sågs den enskilda människan snarare som en organisk del av något större, av släkten, ätten, gården, jorden och landskapet, av de som kom före och de som skulle komma efter, av ett cykliskt tid-rum utan skarpa gränser. Som en del av det kollektiva minnet, kan man säga.

Tanken på det fixerade subjektet är djupt inpräntad i oss nu, och en rådande existentiell utgångspunkt är att livet handlar om att finna sig själv och utmejsla detta jag i kontrast till omvärlden. Med en sådan utgångspunkt som lins riskerar vi att möta forna människors sätt och trosföreställningar med en blindhet för vissa aspekter, och våra skildringar och uppfattningar riskerar att sakna hela dimensioner. Ta en så vanlig sak som seden att ställa ut gröt till hustomten på julafton. Idag lär vi oss i bästa fall att det är för att tacka hustomten för det gångna året och inte förarga honom så att han straffar oss. Det är dock en tämligen individualistisk spillra av en gammal, rik föreställning som förband släktled till släktled och människa till jord. Från början tycks hustomten, gårdsrådaren, ha betraktats som gårdens grundare eller det väsen som bodde på platsen innan gården byggdes. Rådarens relation till jorden och släkten är således djup, och så är också dess omsorg – och ursinne gentemot den som på något vis riskerar gårdens välgång. Gröten ges till tack, men också för att hustomten eller gårdsrådaren är gården, jorden, släkten, tiden, kontinuiteten, det som försäkrar det sammanhängande större.

Många gamla seder och bruk har på detta sätt en förankring i en äldre existentiell grundsyn som vi behöver få syn på för att inte tolka dem utifrån vår rådande grundsyn. Man gjorde inte saker inom ramen för ett individuellt projekt – den idén skulle till och med ha kunnat te sig obegriplig – utan som en del av ett större, tidsrumsligt sammanhang. Med en medvetenhet om en sådan grundsyn som lins kan våra skildringar gå från enskilda fragment till en existentiell helhet som i sig berättar om vad det var att vara människa.