Den moderna uppfattningen om tiden tillskriver den en linjär karaktär. Tiden förstås metaforiskt just som en linje som för oss framåt, ständigt framåt, och år och händelser radas upp efter varandra på denna linje i en kontinuerlig progression.

Med en linjär tideräkning följer lätt en känsla av att vi måste röra oss framåt, en känsla av att ständigt vara på väg in i nästa steg. Det blir kanske aldrig så påtagligt som under tiden kring nyår, då vi talar om nystart och formulerar löften för hela det kommande året. Gamla traditioner för veckorna efter jul har fallit i glömska och julen städas undan efter annandagen. Vi är, nästan bokstavligt, ständigt i nästa steg.

Den linjära tidsuppfattningen kan få nyårets placering i vinterns början, strax efter vintersolståndet, att te sig oriktig. Naturen ligger ännu i ide och dagarna är ännu korta. Det finns andra tider på året som bättre passar med rörelsen framåt, med känslan av nystart; framför allt vårens ankomst eller höstens inledning associeras för många just med begynnelse och nystart. Med om vi förstår nyåret ur ett annat perspektiv – ur den cykliska tidens perspektiv – kan vi få syn på andra saker. Tänk om vi i stället för ett jäktat språng framåt, redan inne i nästa steg, skulle förstå tiden kring nyår och veckorna efter jul som en stilla färd genom ett kreativt, födande mörker?

Den cykliska tidsuppfattningen gör rum för mörkret som en oumbärlig del av själva livscykeln. Så som fröet gror i den mörka jorden och fostret gror i den mörka livmodern gror det nya året i den mörka tiden, då ljusets återkomst är bara knappt märkbar och allting vilar.* Denna uppfattning säger till oss att nyåret inte är en tid för språng och skyndsamhet. Det är inte ens bråttom att födas på nytt. I stället bjuder tiden oss till att, tillsammans med själva året, vila, leva i eftertanke, låta våra tankar gro och långsamt låta oss själva formas. Här finns ingen brytpunkt där det gamla måste ömsas för att ge rum åt det nya: det nya ligger i det gamla, växer ur det.

Färden finner också sin metafor i gamla tiders seder och legender kring denna tid. Från juldagen till trettonhelgen var skilda gestalter stadda på en slags resa i skilda delar av världen. De tre vise männen, österländska stjärntydare som av traditionen tillskrivits namnen Caspar, Melchior och Balthasar, följde stjärnan till Betlehem dit de anlände just tretton dagar efter Jesu födelse. Inom gammal svensk folktro färdades de dödas andar ned till jorden under julnatten för att besöka sina levande släktingar och bevista de dödas julotta. Men vid trettondagen, som fram till slutet av 1600-talet betraktades som slutet på julen i Sverige,  var det dags för de döda att återvända till sin vila. Därför kallades trettondagen eller dagen efter i vissa trakter för ”farängladagen” eller ”änglafardagen”.

De tretton dagarnas färd efter jul påminner oss om att vi ännu befinner oss i en stilla tid, en helgernas tid. Men de ger oss också bilder för nyåret och årets början som inte fokuserar på nystart och framåtskridande, som inte kastar ut oss i något föreställt nytt. Resan får ta sin tid, året får stilla gro. Insikter och nya upptäckter kan komma, men resan kan också vara ett enkelt besök i det gamla, bekanta. Det är i mörkret vi ser stjärnan; det är ur mörkret dagen gryr. Det begripliggör tiden mellan vintersolstånd och midvintertid som nyårets tid – som det transformativa mörker som förvandlar genom att tillåta vila.

* I min avhandling Sköra subjekt och apofatiska resor: en feministteologisk studie av svensk samtidslitteratur arbetar jag med bilden av mörkret och underjorden som en plats för existentiell transformation med utgångspunkt i liknande metaforer.