Idag infaller Luciadagen, en dag som över hela Sverige firas in med Luciatåg, solgula saffransbröd och tända ljus. På vissa håll har natten som gått också präglats av den traditionella lussevakan – en tradition som bär spår av gammal folktro och folksed från en tid då dagen inte enbart associerades med ljus och stämningsfull sång.
Lussefirandet är en av våra mest komplexa traditioner, ett firande som bytt skepnad och form genom historien och där spår av det gamla uppblandats med nya inslag som sedan själva blivit gamla och blandats upp. Och kanske är det inte så konstigt att just denna högtid, som kommit att fixeras till det datum som under medeltiden sammanföll med vintersolståndet – årets längsta natt och samtidigt, den punkt då ljuset börjar vända åter – också är så föränderlig, så full av motsägelser och motsatser, så rörlig, så gränsöverskridande. I folkminnet tycks den 13 december än idag förknippas med årets magiska vändpunkt, trots att vintersolståndet sedan kalenderreformen vid 1700-talets mitt infaller först den 21 december.
Just det gränsöverskridande är ett av de äldsta kännetecken vi faktiskt kan knyta till denna dag av mörker och ljus. Dagen i sig blir ett tidsrumsligt överskridande, där vintersolståndets tröskelpunkt också skapar en reva i verklighetens väv och djuren kan tala, natten fylls av väsen … Enligt gammal nordisk folktro rider en kvinnlig, trolliknande varelse vid namn Lussi genom landet under årets längsta natt. Med sig har hon ett helt följe av mörka väsen och andar, lussiferda kallat. Det är en vild ritt som går genom natten, och det gäller att ta sig i akt: Lussi bestraffar den lättjefulla och rövar bort de barn som har varit olydiga. Lussis färd bär stora likheter med Odins vilda jakt som sades härja över himlarna men också i gård och stall under stormiga vinternätter. Med halmkors och stål försökte folket skydda sig mot deras framfart.
Det var också för att förjaga dessa farliga, mystiska krafter och väsen som man i det gamla bondesamhället vakade med tända ljus Lussenatten igenom. Sedvänjan bottnade i en djup rädsla för det okända och okontrollerade. Samtidigt förekom ett firande som snarare släppte in och bejakade detta okontrollerade, gränslösa: till dagen hörde också lussibrudar, lussegubbar, lussebockar och lussiner som i delar av landet vandrade runt i byarna, utklädda i pälsar, halm och masker för att tigga mat, sjunga och ställa till ofog. Deras utklädnader och lekar var även de något som luckrade upp gränser, mellan föreställt kvinnligt och manligt, mellan människa och djur, mellan verkligt och övernaturligt, något som gav tillfälle att töja på verkligheten och utmana det givna. Traditionen med en vitklädd Lucia som kommer i ottan med ljus, sång och godsaker verkar ha uppstått någon gång under 1700-talet, troligtvis i Värmland, varifrån den spritt sig till resten av landet. Den tidiga Lucia kunde vara endera kvinna eller man.
Idag uppmärksammar vi varken den demonliknande Lussi eller den heliga Lucia just vid vintersolståndet, men sederna lever kvar, och dagen är ovedersägligt kopplad både till mörkerväsen och till de ljusbringande krafterna. Vårt nutida Luciatåg med sina rötter i medeltida upptåg, folkliga seder och kristen helgonlegend är en kreativ korsning av spel, upptåg och gestalter som förr var spridda över hela juletiden, så som Staffan som egentligen hör annandagen till eller stjärngossarna med ursprung i trettonhelgens kyrkspel. Firandet luckrar upp själva tidens gränser och linjära ordning. Och det är ju fullt rimligt. För idag är det vi kallar verkligheten rörlig och diffus, som den ju blir vid årets största tröskelpunkter.
I firandets mitt står som alltid mörkrets och ljusets eviga gång.