När vi närmar oss vintersolståndet och inträder årets sista veckor är det som om tiden tunnas ut. Som om nordanvinden rev sönder den ordning vi människor har skapat för den och stora sprickor och hål framträdde i tidens skilda lager får vi en inblick i en annan sorts tid – en strukturlös tid, en icke-tid, en gräns-lös tid. I den gamla allmogens julfirande finner vi också vad som kan tolkas som människors historiska svar på denna erfarenhet.

För våra förlevande i Norden och norra Europa kännetecknades den del av året vi nu befinner oss i av en erfarenhet av att vara i en slags ”tid utanför tiden”. Tiden luckrades upp och blev undantagslik. Dels på grund av kalendariska omständigheter där skillnaden mellan ett solår och ett månår skapade ett antal dagar utanför den vanliga tideräkningen. Dels på grund av själva vintersolståndet, en gränstid där mörkret blir som allra mörkast för att sedan föda fram ljuset igen.

Men tiden som en självständig, linjär måttstock är också ett sentida påfund, och för tidigare generationer tedde sig ”tiden” mer cyklisk och förmodligen mer knuten till rummet än för oss. Tiden var också det mogna kornet på fältet och den sovande björnen i idet, och i enlighet med detta hade tidens uppluckrande också en fysisk, rumslig aspekt, påtaglig och verkande.

Kanske är det en av anledningarna till att de första vintermånaderna också kännetecknas av seder och ritualer för att hedra och välkomna de förlevande, de hädangångna, de som kom före. Den spatiotemporala förtunningen, det tidsrumsliga uppluckrandet för det förgångna närmare oss och oss närmare de förlevande, men inte bara i tanke och minne utan också i rummet. Att tiden blir gränslös betyder att rummet blir gränslöst. Andarna vandrar på jorden.

Så julen och tiden kring vintersolståndet knyts samman av hedrandet av de förlevande. Man ställer fram gåvor, gröt och julhögar av bröd, man hedrar väsen och gårdsrådare, man bäddar med halm åt de dödas gästande andar, man tänder ljus och vakar genom lussinatten. Sederna förändras, utvecklas, blir otydliga i folkminnet, byter plats i kalendern och koncentreras till nya märkesdagar. Ändå finns det något i dem som talar till oss genom det vi kallar tiden. Kanske, själva känslan av att komma nära det som var.