Sätten på vilka människor har förstått och förhållit sig till tid fascinerar mig djupt. Ävenså vad uppfattningar om tid och tideräkning gör med människan, och hur mänsklighetens historia också präglas av olika sätt att mäta och kontrollera tiden. Människans kalender är ju inte statisk och oföränderlig utan i allra högsta grad just en mänsklig konstruktion, föränderlig och anpassningsbar. Det är något att ha i beaktande när vi förhåller oss till (när vi vill förstå, och kanske också hämta lärdomar ur) äldre tider, som till det gamla bondeåret och allmogens märkesdagar. Innan det svenska skiftet från den julianska till den gregorianska kalendern år 1753 inföll till exempel den 24 augusti, Bartolomeusdagen, i stället runt det som idag är början av september, och markerade på många platser höstens första dag.
Genom att helt enkelt ta bort elva dagar av år 1753 korrigerade man en felaktighet i den julianska kalendern som under många hundra år hade ansamlat en förskjutning på nästan två veckor i kalendern. Detta anpassade den svenska kalendern till övriga kristna länders, men flyttade också tillbaka märkesdagar kopplade till årstidsskiften och händelser på bondeåret i tiden. Ibland finner vi konkreta spår av den här förändringen i vår egen kultur. Det gäller inte minst vintersolståndet, som ursprungligen inföll den 25 december men som under sen medeltid hade hamnat kring den 13 december på grund av kalenderförskjutningen. Därmed började man att förknippa vintersolståndet och lussenatten med varandra. Av den anledningen kan man än idag höra människor referera till Lucia som ”årets mörkaste natt” trots att själva vintersolståndet sedan kalenderreformen infaller den 21 eller 22 december.
De flesta märkesdagar är dock knutna till datum, inte astronomiska fenomen, och ligger därför kvar där de gjorde i kalendern innan reformen. Eftersom många av sederna och traditionerna kring dessa dagar växte fram under medeltiden – präglade av förskjutningen, men innan reformen – är det ofta hjälpsamt att ha två tidpunkter i åtanke när man fördjupar sig i dem, det vill säga, var de ligger i kalendern, och var de låg på året. Bartolomeusdagen, som jag nämner ovan, inföll alltså i början av september för medeltidens och det senare bondesamhällets människor, och kanske gör den vetskapens dagens betydelse ännu tydligare för oss.
På ”Bartelsmäss” skulle slåttern vara avslutad, och helst också sådden av höstråg. Även om hela skörden ännu inte hade bärgats skulle ladorna vara så pass fyllda att det fanns nog till utsäde för nästkommande år. Det var framför allt en säkerhetsåtgärd för att undvika att utsädet skadades av den första frosten. Enligt de gamla runstavarna skulle humlen plockas och baggen eller bocken slaktas denna dag. Det var dessutom idag som malörten skulle skördas som krydda till mat och brännvin.
Med höstens intåg kommer också mörkret, och i början av september är dagarna redan märkbart kortare. Av nödtvång flyttade en del av arbetet in när hösten kom, men mörkrets tidiga inbrott om aftonen fick inte hindra alla sysslor som måste utföras. Därför markerade Bartolomeusdagen ytterligare ett skifte i det gamla bondesamhället: från och med nu fick man åter börja tända de dyrbara ljusen om kvällarna. Och visst är det vad också vi längtar efter, nu när nätterna börjar bli kalla och mörkret överraskar med sin tidiga ankomst?