Den franska mentalitetshistorikern Pierre Nora (1931-) pekar på hur ett nytt sätt att betrakta det förflutna växte fram som en del av upplysningsidealet kring sekelskiftet 1700/1800. Tidigare hade det förflutna och den kunskap som där låg varit något levande, något muntligt delat och traderat, genom generationer nedärvt, ett ”kollektivt minne” kännetecknat av rörlighet och kreativitet. Vårt minne hade förbundits som länkar i en kedja till de som kom före oss genom berättelser, genom kunskap överförd mellan generationer, genom praktiker, genom traditioner, genom seder och genom platser. Nu skulle i stället Historien skrivas ned och det förflutna på ett vetenskapligt sätt klarläggas, struktureras och arkiveras i sin föreställda linjäritet och progression. Det här innebar ett skifte i människans hela livsvärld, världsuppfattning och medvetande. Det förflutna och ”minnet” blev just historia, nedtecknad och sorterad.

Man kan beskriva det som att man i och med detta skapade en brytning mellan nuet och framtiden respektive dåtiden. Och nuet och framtiden blev tillägnat progressionen, tillväxten, framåtrörelsen, för framtiden måste ju vara mer än det som var. Det ironiska är att detta skifte nu, idag, ter sig tämligen förödande just för vår framtid. Förhärligandet och upphöjandet av en ständig tillväxt och en föreställd utveckling till lag leder till en livsstil som på alla sätt och vis är ohållbar.

Utvecklingstanken (eller -fixeringen) tycks också höra samman med en slags rädsla för det gamla och det traditionella – det inbillat stillastående, förstelnade. Men det förindustriella och förvetenskapliga minnet och den förbundna kunskapen var aldrig något förstelnat. Tvärtom handlade det om att leva med den gamla, beprövade kunskapen och den relation till platsen och naturen som vuxit fram under hundratals år och anpassa den, fördjupa den, utveckla den. Minnet, arvet, det som hade varit fortsatte att leva och vara levande, för ingen modern progressionstanke tvingade människor att ”arkivera” och avsäga sig det.

Den tidigare relationen till det förflutna innebar alltså inte en tro på att allting var bättre förr eller en nostalgisk längtan tillbaka (en sådan idealisering och romantisering hör snarare den distanserande Historieskrivningen till). Däremot skapade den band mellan tider och generationer i en kontinuitet där kunskap och minnen kunde delas och kreativt utvecklas eftersom man levde med det förflutna. Utvecklingen skedde inte för utvecklingens skull och inte för ett upplevt behov av att bryta med det gamla utan i ett naturligt samspel med människa och värld.

Så vad kan vi göra med kunskapen om ett annat och kanske mer hållbart sätt att förstå och tänka det förflutna, relatera till det förflutna, leva med det förflutna? Den tankemässiga brytningen är gjord och samhället på grundläggande sätt anpassat till den nya historieskrivningen och progressionstanken. Men kanske kan reflektioner över ett annat sätt ändå inspirera och öppna upp för nya förhållningssätt och en levd kritik mot historiseringen och ”arkiveringen” av vårt kollektiva minne, mot brytningen med det förflutna och fixeringen vid linjär progression och tillväxt. Genom att skapa hål i den mur som byggts mellan vår tid och framtid och det förflutna kan vi både utmana givna idéer och finna inspiration till sätt att röra oss framåt, ödmjukt, inkännande, varsamt och hållbart. Inte för att rörelsen framåt har ett egenvärde, utan för att den är och alltid har varit fundamentalt mänsklig.